fredag 16 september 2016

torsdag 15 september 2016

Professionsutveckling och praxisnära forskning

Malin,

den här bloggen har sedan mars 2012 varit vår arena för att reflektera kring vår praktik, att hitta vägen mellan den och teorin vi läst. Vi har velat sätta ord på den tysta kunskap vi upplevt oss ha och vi har  velat vara modiga och visat hur vi arbetar för att, på vårt vis, bidra till lärares (inte minst vår egen) kunskapsutveckling.

Nu har vi båda påbörjat masterutbildningen i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet och vi läser nu ivrigt om praxisnära forskning och utbildningsvetenskap och den skarpa skiljelinje som finns mellan akademins pedagogik och lärarnas praktikbundna kunskap. Något som blivit uppenbart  är att skolforskningen i Sverige egentligen inte alls varit i lärarnas tjänst och att lärarutbildningen verkar ha svårt att lära ut den praktiska kunskap som lärare behöver i klassrummet. Lärarna har gjorts till forskningsobjekt och forskningen har syftat till att planera och utvärdera olika skolreformer och har alltså betonat skolutveckling, snarare än professionsutveckling. I litteraturen vi läser betonas gång efter annan hur praxisnära forskning (exempelvis forskning som utgår från lärares frågeställningar eller behov) kan vara en möjlig väg för lärarna att bygga upp den kunskapsbas vi inte har, men att sådan forskning är i sin linda.

Det är både plågsamt och befriande att få utbildningsvetenskapliga glasögon att titta på min egen professionsutveckling med. Lärarutbildningen gav mig egentligen väldigt få praktiska redskap. Mitt eget lärarblivande går via imitation, trial and error och medveten reflektion runt min praktik. Jag har matats med förväntningar via skolledning, kollegor, elever, föräldrar och media och hittat pragmatiska lösningar längs vägen. Någonstans har jag också utvecklats till den lärare jag är. Om barn och ungdomars lärande finns det mycket skrivet, men inte mycket om lärares lärande och professionsutveckling. De redskap jag mött vad gäller lärares lärande är kollegialt lärande och den reflekterande praktikern, men om man får tro kurslitteraturen vi läser behöver lärare en större kunskapsbas än så att bygga sin profession på.

Jag inser, när jag ser tilllbaka på allt vi gjort och skrivit här på bloggen, att vi tillsammans gjort vad vi kunnat för att förstå vår yrkesvardag och utveckla vår praktik, men att det hela tiden funnits stora luckor i kunskapsbygget, att det varit väldigt svårt att förena teori och praktik många gånger. Nu drömmer jag om praxisnära forskning inom mitt område och att få vara del i att bygga den kunskapsbas vi lärare saknar.

Vad tänker du om lärares professionsutveckling?

söndag 4 september 2016

Mobiltelefoner i klassrummet

Josefin,

Det här med mobiltelefoner i klassrummet? Jag tar upp ämnet igen, skrev ett inlägg om samma ämne 2012 (se länk nederst på sidan).

Enligt min mening 2010-talets keps... ska den få vara eller inte vara... det är den stora frågan...

Vi har på år skola (gymnasiet) köpt in ett skåp till varje klassrum där eleven kan lägga in sin mobiltelefon. Skåpet går att låsa och läraren har nyckeln i säkert förvar. Eleven lägger in sin mobiltelefon i skåpet i början av lektionen och får den efter lektionen eller om den ska användas i pedagogiskt syfte under lektionen.

Jag ska erkänna direkt att jag inte direkt gillar mobiltelefonförbud och har inte upplevt att telefonerna är ett problem. Men det är jag... jag vet att andra upplever situationen helt annorlunda.

Jag har rättat in mig i ledet och erbjudit eleverna att få lägga in sina telefon i skåpet när de kommer in i klassrummet. Dock har jag som lärare, vi som klass och enskilda elever märkt hur mycket vi faktiskt använder telefonen i pedagogiskt syfte.

  • Svenska som andra språks elever har upptäckt hur mycket de googlar ord och begrepp som de önskar förstå eller få djupare förståelse för. 
  • Elever generellt har upptäckt hur mycket de googlar ord och begrepp som de önskar förstå eller få djupare förståelse för. 
  • Eleverna använder telefonen som musikspelare när de vill koncentrera sig och arbeta enskilt. 
  • Elever som har dyslexi (även andra elever) använder kameran för att ta kort på tavlan. 
  • Elever som har svårt att komma ihåg inlämningsdatum och andra viktiga datum (även andra elever) har som rutin att skriva in påminnelser i mobilen. Detta görs direkt under genomgångar. (Nu glöms det lätt bort.)
  • Under lektionstid vill eleverna ibland gå in på vår skolplattform för att kolla något datum eller en uppgift.
  • Och så vidare.
Andra svårigheter med att låsa in mobiltelefonerna är:
  • Det kan bli en maktkamp mellan elev och lärare där utgången sällan är positiv. 
  • Elevers mobiltelefoner kan försvinna. 
  • Det tar en evinnerlig tid att låsa in mobiltelefonerna och ge tillbaka dem vid varje start av lektionen och rast/slutet på lektionen. 
  • När en elev kommer sent avbryts lektionen och telefonen låses in av läraren. 
Jag kämpar dagligen för elevers lärande och för att de ska vara trygga i skolan. Jag argumenterar och motiverar eleverna att deltaga i alla läraktiviteter som sker under en dag. Om de inte deltar och om de inte känner sig trygga får det konsekvenser för deras lärande. Istället för att fokusera på t.ex. telefonen fokuserar jag på lärandet. Jag sätter ficklampan på det jag vill att de ska uppmärksamma. Om en elev har svårt att lägga ifrån sig telefonen, tar jag hellre diskussionen kring hur viktigt det är att deltaga i undervisningen. Vikten av att deltaga och koncentrera sig blir det absolut viktigaste, telefonen blir en parentes. Mobiltelefondiskussionen handlar då t.ex. om hur den stör lärandet, jag och eleven diskuterar då strategier för hur hen ska hantera telefonen. Det kanske låter pretentiöst och löjligt, men jag har genom åren noga valt mina kamper. Kampen om lärande och trygghet är något som eleven ger mig makten att styra och ställa över, de förväntar sig att jag ska kämpa för det. 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...