fredag 17 maj 2013

"Kommunikation som gör skillnad - Här nu och framåt..."

Josefin, 

jag måste bara berätta...

Förra hösten var jag på en kompetensutvecklingsdag som var så bra. Efter den dagen har jag märkt att jag ändrat mycket i mitt sätt att hålla i samtal - vad som tas upp, tonen och vilket fokus jag lägger i samtalet. Utbildningen heter "Här, nu och framåt...". Utbildningen var uppbyggd kring ett material som heter "Kommunikation som gör skillnad. Konfilkthantering och bemötande. Här, nu och framåt..." och "Lösningsfokus. Gör mer av det som fungerar" utformat av Riksförbundet Attention sponsrat av Arvsfonden.

Materialet bygger på en metod för samtalsstruktur med lösningsfokus. Denna samtalsmetod används bland annat för personer med missbruksproblematik men kan lätt appliceras på alla typer av samtal. I studier har det visat sig att denna samtalsmetod har stor positiv effekt på individen. Enkelt uttryckt går metoden ut på att titta på det som fungerar, göra mer av det och sedan underhålla det man vill ha kvar. Man vill att individen själv ska hitta drivkraft och verktyg att komma vidare. 

Metoden utgår från sju principer:

  1. Gör mer av det som fungerar.
  2. Omformulera problem till mål.
  3. Använd styrkorna för att hantera svagheter.
  4. Använd möjlighetstänk och önskade lägen
  5. Aktivera människors egna tänkande - använd frågor som vidgar och förlänger
  6. Små steg leder längre - ett litet steg är bättre än inget steg alls
  7. Spåra upp och stabilisera förändringen. 

Så här brukar jag göra när jag har utvecklingssamtal med dessa principer i bakhuvudet:

Jag använder mig av det självskattningsformulär du och jag var med och satte ihop i styrgruppen. Eleven får prata, jag är tyst och får endast uttala mig när jag ställer följdfrågor. Utifrån det som kommer upp i det samtalet plockar jag och eleven ut ett eller flera problemområden. Det kan vara t.ex. att eleven har svårt att komma i tid till lektionerna. Jag och eleven omformulerar detta till ett mål - eleven ska komma i tid till lektionerna. Här kan man vara detaljerad eller mer allmänt hållen, detta anpassas efter vilken elev man har framför sig. Ju större problem desto mer detaljerat och avgränsat mål  - t.ex. eleven ska komma i tid på måndagar och tisdagar.

Efter det ställer jag frågor om de morgnar eleven kommer i tid. Vad gör eleven då? Vad äter hen? Hur väcks hen? När kliver hen upp? När gick hen och la sig? Vem fick eleven hjälp av? Och så vidare. Här letar vi framgångsfaktorer. När detta är gjort ställer jag frågor om önskade lägen - hur skulle den perfekta morgonen se ut? Vad äter hen? Vilka är där? När gick hen och la sig? Hur sov hen? Och så vidare.

Efter det ställer jag frågor till eleven om vilka strategier hen kan ha för att nå målet, små detaljerade strategier,. (Återigen ju större problem eleven har desto mer små och avgränsade strategier.) Det kan då t.ex. vara strategier som "jag ska gå och lägga mig klockan halv elva måndag till torsdag. Mamma får påminna mig om detta. Jag ska ställa två stycken klockor med tio minuters mellanrum. Jag ska äta frukost i lugn och ro. Jag ska gå så att jag inte behöver springa till bussen. Jag ska gå hemifrån klockan 08:10." Detta skriver jag ned i t.ex. IUP:n. Det viktiga är här att eleven är den som hittar strategierna, jag vill INTE lägga orden i mun på hen.

På nästa utvecklingssamtal eller möte följer vi upp målet och strategierna. Då pratar vi om vad som fungerat och inte. Vilka strategier som är genomförbara och bra och vilka hen kan slopa. Vi talar även om och ser om det behövs andra strategier. 

Jag har (som jag nämnde tidigare) märkt att jag mer och mer i min vardag använder dessa principer när jag t.ex. talar med elever om problem de hamnar i. Det kan vara grupparbeten, skolarbeten, ringa ett samtal, konflikt med en kompis o.s.v. Jag är mer lösningsfokuserad och ställer oftare frågor som: Vad har fungerat förut? Hur skulle du vilja ha det? Vad behöver du göra nu? Vem kan du få hjälp av? Vad kan du redan? Vad är du bra på? Vilket är det första steget du kan ta? I den bästa av världar hur skulle du vilja att det var då?  Jag upplever att jag stärker mina elever mer, att jag hjälper dem att hitta sina egna strategier och sina egna styrkor. Det är bra.

onsdag 15 maj 2013

Att "bocka av" kunskapskrav

Går det att "bocka av" kunskapskrav?

Efter snart två läsår med det nya betygssystemet har jag landat i bedömningen och elevernas sätt att diskutera utifrån kunskapskraven vittnar om att de också börjat förstå det nya systemet. Nu har jag emellertid upptäckt något som jag vill bolla med dig: detta hur kunskaper "bockas av" och hur det påverkar synen på kunskap.

- "Skulle jag kunna skriva en jättekort text på nationella provet, med jättebra språk och få A på språk, fast kanske E på allt annat, och då få A i betyg i svenska, eftersom det är det enda kunskapskrav jag har kvar att visa för att få A"?

Frågan ovan fick jag av en elev strax före nationella provet. Frågan vittnar om att eleven har god insikt i kunskapskraven för Svenska 1, att hen utvärderat sin egen kunskapsnivå och skapat strategier för ett högt betyg. Allt detta är bra. Mindre bra tycker jag emellertid att den snuttifierade bilden av kunskap är. Låt mig förklara:

Eleverna har, via mig och andra lärare, fått bilden av att kunskapsdelarna i kursen Svenska 1 går att "bocka av" och att eleven sedan är klar med dessa. Har eleven uppnått ett mål så är det ju uppnått, så fungerar ett målinriktat betygssystem. Något jag märker är emellertid att denna syn gör att helhetstänket lätt går förlorat, det vill säga att eleverna inte ser värdet i att använda samtliga kunskaper från kursen i Svenska 1 i nya sammanhang eller i andra kurser. Kunskaperna förvärvade upplevs som isolerade öar. Exempelvis lät jag eleverna skriva en utredande uppsats där de skulle använda källor på ett korrekt sätt, vilket är ett kunskapskrav i Svenska 1. De flesta eleverna klarade detta galant. I en ytterligare skrivuppgift skulle samma kunskaper användas igen, men då var kunskaperna som bortblåsta och eleverna kunde ge kommentarer som : - "Det har ju jag redan visat att jag kan".

Givetvis förstår jag att det här är ett uppdrag jag som lärare har framöver, detta att kommunicera värdet av förvärvad kunskap, ställa krav på att de nya kunskaperna används och att skapa förutsättningar för att de också ska kunna användas i nya relevanta sammanhang så som i andra kurser eller utanför skolan. Utifrån det jag tidigare läste i Hatties bok Synligt lärande för lärare gör jag emellertid parallellen att det nya betygssystemet tydligare genererar en resultatorientering hos eleverna, istället för en kompetensorientering. Jag tror att detta är något vi måste tala om i kollegiet och hitta gemensamma strategier för. Jag vill i varje fall att våra ungdomar ser värdet av förvärvad kunskap, inte bara för resultatets skull, utan för värdet av kunskapen i sig. Frågan är väl bara: HUR ska detta gå till?

Vad tänker du om att "bocka av" kunskapskrav?

Vilka röster får höras?

Vilka röster får höras i vårt samhälle? Jag firade Världsbokdagen i år med att lyssna på ett samtal om samtalet på Kulturhuset tillsammans med Johanna. Kulturhusets konstnärliga ledare för barn och unga, Behrang Miri (känd från Tintin-gate), Sara Lidman-pristagaren Lawen Mohtadi, Stockholms stadsbibliotekarie Inga Lundén och chefen för Mångkulturellt centrum, Leif Magnusson, samtalade om vilka röster som får plats och gör sig hörda, i litteraturen och i media idag. Sverige är ett mångkulturellt samhälle, men de röster som hörs är oftast de etniskt svenska. Hur kan vi ändra på det?

Behrang Miri talade om varför han ville ta bort Tintin från barnbiblioteket, Leif Magnusson om vår tids moralpanik, den "färgblindhet" vi säger oss leva med, det vill säga att vi som etniska svenskar säger oss inte göra skillnad på människor utifrån etnicitet, men att mycket tyder på att så ändå är fallet. På mångkulturellt centrum finns nu också utställningen Varning för ras, som försöker problematisera och aktualisera rasbegreppet. Inga Lundén talade om hur biblioteken ska vara öppna för alla svenskar, men vittnade om bristen på berättelser som skildrar unga människor från andra kulturer medan Lawn Mohtadi beskrev problemet med att journalistkåren i vårt land i princip bara består av personer med etniskt svensk bakgrund. Mångkultur ÄR Sverige, att låta berättelser från andra kulturer ta plats i multikultihyllan är att marginalisera, menade Mohtadi och Lundén.

Bilden lånad från mkc.botkyrka.se
Samtalet tangerade det värdegrundsarbete vi gör i skolan och gav mycket att tänka på. Hur ser jag som svensklärare exempelvis till att den litteratur jag använder speglar hur vårt samhälle ser ut? Erbjuder jag en tillräcklig bredd av berättelser, så att alla oavsett kön, religion, etnicitet kan känna igen sig och relatera till det lästa? Ska vi undvika att läsa litteratur som skrevs i andra tider och som idag kan uppfattas som rasistisk (såsom Tintin-böckerna)? Hur ska jag föra diskussionerna om etnicitet och svenskhet i mitt klassrum?

Under samtalet försökte gästerna summera strategier för hur vi ska kunna föra de svåra samtalen om etnicitet och diskriminering, vilket jag tar med mig. Miris, Mohtadis, Lundén och Magnussons gemensamma svar var:
  • Bjud in, var nyfiken.
  • Blunda inte för de orättvisor du ser.
  • Försök att kliva utanför dig själv och se världen från ett annat perspektiv.
  • Våga föra högljudda samtal.
Samtalet på Kulturhuset inspirerade mig också till att vilja besöka Mångkulturellt centrum med klasser framöver. Inte minst vill jag se utställningen Varning för ras. Vid sidan om utställningar erbjuder man också gratis föreläsningar. Har du varit där, Malin?

söndag 5 maj 2013

Nationella proven som fortbildning

Årets bästa fortbildning för mig har varit de nationella proven i svenska. Under en veckas tid har jag varit lektionsfri och sambedömt de skriftliga proven (delprov C) med mina svensklärarkollegor. Vi har vridit och vänt på Skolverkets bedömningsmall och exempeltexter och bytt uppsatser mellan varandra för att göra en så likvärdig bedömning som möjligt.

Nationella provet i Svenska 1 har tre delar. Delprov A är ett muntligt anförande, delprov B läsförståelse och delprov C skriftlig framställning i form av en argumenterande eller utredande text, så som ett läsarinlägg eller en debattartikel. Att sambedöma alla delar vore naturligtvis önskvärt, men av tidsskäl ofta svårt. Delprov B var emellertid i år ganska lättbedömt och merparten av svaren var rena kryssfrågor som inte krävde bedömning. Delprov A har vi inte sambedömt mer än att vi lyft frågor runt bedömning i svensklärargruppen vid behov. En tänkbar modell vore att filma några (eller alla) anföranden eller att göra en röstupptagning av talet för att kunna få medbedömning. En sådan modell förutsätter dock att det inspelade materialet behandlas forskningsetiskt och att eleverna ger sitt samtycke till att bli filmad/få sin röst inspelad.

Södra Latin fick i höstas beröm av Skolinspektionen för modellen för sambedömning av nationella provets delprov C. Så här gjorde vi för att säkerställa likvärdig bedömning:

  • Alla elever skrev provet under kodnamn (istället för sitt riktiga namn) och kodbokstav (istället för klass). Kodbokstäver hade ämnesansvarig i svenska delat ut till undervisande lärare och kodnamn hittade eleverna på själva. Som undervisande lärare känner jag bara till kodbokstäverna på de grupper jag själv undervisar.
  • Ämnesansvarig samlade efter provets slut in alla uppsatserna och delade sedan ut en hög med uppsatser från olika undervisningsgrupper till varje svensklärare. Uppsatserna är fördelade på så vis att vi är säkra på är att vi inte bedömer våra egna elevers texter och inte heller texter från elever som vår medbedömare undervisar.
  • Kollegiet var indelat i bedömargrupper om fyra kollegor. I denna grupp arbetade vi sedan två och två med sambedömning och bollade bedömningsfrågor och svårbedömda fall med paret bredvid oss. 
  • På sambedömningens femte och sista dag träffas alla svensklärarna för sambedömning i helgrupp av särskilt svårbedömda fall. Till detta tillfälle tar alla med sig ett par uppsatser som vi vill diskutera.
Att vi kan vara lektionsfria under en vecka har varit en absolut förutsättning för det kvalificerade arbete vi gjort. På Södra Latin har vi arbetat in tiden i våra kurser (alltså undervisat mer resten av året). I Rönninge gjorde vi så att kollegor som inte hade nationella prov att bedöma vikarierade för kollegor som hade det. Båda modellerna har styrkor och svagheter. En optimal modell skulle jag tycka spikade en bedömningsvecka för dem som bedömer nationella prov och att denna vecka samtidigt används till resor eller större ämnesövergripande projekt för eleverna (i ämnen som inte inbegriper nationella prov).

Efter en vecka med bedömning av nationella prov känner jag mig än säkrare i min bedömning och stolt över det arbete vi utfört tillsammans. Läs också i Lärarnas tidning om hur mattelärare i Mariestad sambedömer grundskolans nationella prov i kommunfullmäktigesalen och delar arbetsbördan mellan varandra. Häftigt att se!

torsdag 2 maj 2013

Pedagogisk pub

Josefin,

det här med Pedagogisk pub, vilken grej det var!
Vilket gäng vi var: en SKL:are, en lärarcaoch, en förvaltningschef, en lärarutbildare, lärare från olika stadier och ämnen, en förskollärare, en IKT-pedagog med inriktning mot särskolan och en lärarvikarie med skolvisioner. Vilka fina samtal om skola vi hade och vilket enormt erfarenhetsutbyte. Jag går på rosa moln idag. 

Vi började med ämnet- antal elever och förskolebarn per grupp. Det var intressant att se frågan ur olika perspektiv, men det var framförallt häftigt att få prata med en SKL:are om detta och att få höra hur deras resonemang ser ut. 

Diskussionen om lärares arbetstid och våra arbetsuppgifter gav också en del. Där tänker jag- vad viktigt det är att vi börjar namnge våra arbetsuppgifter och att vi får tydliga arbetsbeskrivningar. Utan det kan vi inte föra klara och tydliga resonemang om prioriteringar och en okej arbetsbörda. 

Diskussionen kring styrning och frihet i vårt arbete var också intressant. Hur mycket vill vi lärare bli styrda uppifrån och hur mycket frihet vill vi ha? Å ena sidan skriker vi lärare efter styrning och tydlighet och å andra sidan vill vi ha vår frihet. Just nu pågår en dynamisk process där både de som styr och vi lärare testar och diskuterar oss fram. Vi måste igenom den för att hitta en bra nivå. Vi behöver tillsammans med politiker och förbund komma överens om vad som ska styras och vad som ska vara fritt i vårt arbete och i vår arbetstid. 

Diskussionen kring Skolverkets och Skolinspektionens roll och organisation var också givande. (Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg som du kan läsa här.) Jag skulle vilja att Skolverket har modellskolor - skolor som visar vägen, skolor som är skolsveriges förebilder som ger in fingervisning om hur man vill ha det. Skolor som är bra på något arbetssätt, organisation, likabehandling, rastverksamhet, coaching etc - skolor som är bra på något specifikt och som lyfts fram av Skolverket och får visa vägen för oss andra. Vi behöver goda förebilder. 

När du hade gått pratade jag en hel del med de från Norrtälje kommun som jobbade med Learning study och den satsning man gjort på utvecklingslärare. Om jag förstod det hela rätt, i Learning study plockar man ut något specifikt moment/kunskapsmål, jobbar med det i ämnesgrupper, lägger upp lektioner och vidareutvecklar dessa lektioner tillsammans så att de blir bättre. Nyckeln är just att man snöar in på något litet specifikt avgränsat område. I år har vi (du och jag) i våra pedagogiska diskussioner greppat över så mycket, vi har spretat åt alla håll. Nästa termin kanske vi ska ha hitta något specifikt att grotta in oss i? Vi har ju tidigare pratat om frågor och frågeställningar... det kanske är något?

Vilka var dina reflektioner efter kvällen?
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...